josefinetara

en "saga" som ja har skrivit :)



Min morfar har ett ett jätte stort galopp stall. Hans allra bästa häst heter Golden Globe. Den enda som kan  rida honom är jag, men min morfar tycker att han är alldeles för farlig för en liten tjej som mig. Men jag älskade honom så hur skulle jag kunna skiljas från han? När morfar kom på att jag smet ut till han på natten även om jag inte fick, när han kom på mig med det så beslutade han att vi skulle sälja Golden Globe.
Jag fick reda på det på ett hemskt sätt. Det var såhär att jag kunde inte somna så jag gick ner till mamma som bodde på nedervåningen. När jag kom ner så satt mamma och morfar och pratade. Jag tänkte att det var lika bra att inte gå in och störa dom, så jag stannade utanför dörren och tjuv lyssnade. Jag vet att det var dumt att göra det men i det här fallet var det nästan tvunget. Jag hörde att dom pratade om mig och jag hoppades att dom pratade om att låta mig och Golden Globe vara med i en tävling, men dom pratade om att sälja Golden Glob för att han är för farlig för mig.
När jag hörde det så blev jag jätte ledsen så jag sprang upp för trappan till mitt rum och slängde mig på min säng. Men bredvid min säng så står det ett nattduks bord och på det så står det ett kort på mig och Golden Glob i sommar hagen, och när jag slängde mig på sängen så blev det lite vibration så att kortet ramlade ner och det blev en spricka mellan mig och Golden Globe.


Nästa morgon så sprang jag ner till stallet direkt när jag vaknade. Golden Glob stod och åt lugnt på sitt hö, men när jag kom in så slängde han upp huvudet och gnäggade åt mig.
Såja gubben allt kommer att bli bra, sade jag till han.
Nej det är det inte, jag vet att du är ledsen över något. Vad är det? Jag blev helt paff. Jag kollade mig omkring, men det var ingen där.
Någon där? Frågade jag ut i mörkret, det ända som svarade mig var några lugna frustningar från hästarna.
Nej, det är ingen här. Förutom du och jag då.
Jag förstod fortfarande inte vem det var som pratade, hästar kan ju inte prata! Men jag var ändå tvungen att fråga, även om det lät lite dumt.
Globe är det du som pratar?
Ja, äntligen! Nu fattar du att det är jag. Utbrast han lyckligt.
M,m,m,men hästar kan ju inte prata! Sade jag lite förvirrat.
Jo, jag kan för jag är ingen vanlig häst...
Nä, det förstår jag. Avbröt jag han.
Snälla låt mig prata klart.
Okej, förlåt, sade jag lite halvt om halvt förvirrad.
Hm.. Var var jag? Just det, jag är inte någon vanlig häst utan jag är något som man bara läser om i böcker. Jag är en mar häst. Du kanske har hört talas om det.
Jo. Jag har hört talas om det, men om du är en mar häst så varför ska morfar sälja dig? Frågade jag.
Va?! Ska Morris sälja mig? Frågade Glob förskräckt.
Ja, tyvärr så ska han det. Han ska sälja dig för att han tycker att du är för ”farlig” för mig.
Nej, det går jag inte med på! Det är ju jag som har gjort han så framgångsrik och vad får jag för tack för det? Jo, att han kommer att sälja mig.
Men det går jag inte med på, jag tänker inte åka här ifrån. Så länge det inte är till någon tävling. Det sista sade han i lite mer skämtsam ton än innan.
Men vad kan vi göra åt det? Vi är bara en häst och en människa? Fråga de jag ganska ynkligt.
Jag vet vad jag ska göra... Jag ska rymma.
När han sade det så blev jag både glad, ledsen, arg och rädd.
Men vart ska vi rymma i såfall? Frågade jag.
Det är jag som ska rymma, inte du. Sade han bestämt.
Jo, för om du rymmer så rymmer jag med dig. Jag blev nästan rädd för mig själv när jag sade det för att det lät så jätte bestämt och inte alls som mig.
Okej då.
”Bra”. Det var det enda jag sade.
När jag hade sagt det så började jag ta fram hans sadel och träns men innan jag han ta fram mer så sade Globe,
Vad gör du?
Jag tar fram dina saker, vad annars?
Men du fattar väll ändå att du inte kan göra det!
Varför?
För att dom kommer att upptäcka det direkt.
Ja jag vet men dom kommer att upptäcka det lika snabbt om du är försvunnen så varför kan vi inte lika gärna ta dom, för att då kommer vi snabbare fram.
Och hur vet du att vi kommer fortare fram om jag har på mig sadel och träns? Det hindrar faktiskt min spring förmåga lite. Sade Globe.
Jag vet det för att jag kan hålla mig kvar mycket bättre om vi har sadel. Och jag ramlar inte av lika lätt om om vi har sadel. O...
Längre hann jag inte för då kom stall skötaren David och sade,
Var inte rädda det är bara jag, Globe lugn jag räknade faktiskt ut att du var en mar häst så fort jag såg dig.
Va? Sade jag och Globe i kör.
Om ni inte visste det så bor jag faktiskt precis över dig. Jag har hört hela ert samtal. Jag tycker att ni gör rätt i att rymma. Och du Samantha, ska lyssna på Globe när det gäller sadel och så.
Men... du lovar väll att inte skvallra för morfar om det här? Eller?
Jag lovar det, jag pustade ut men då fortsatte David, men på ett villkor.
Och vilket är det? Frågade jag lite tveksamt.
Att jag får följa med.
Jag blev alldeles chockad, tydligen så blev Globe det också för han svarade efter fem sekunder och han brukar svara direkt.
Visst får du det men då måste du ha November Rose. Sade Globe.
Åhhh, varför det? Borde vi inte kunna ta oss fram snabbt? Hon är ju långsam. Sade David.
Nej det är hon inte. Hon är faktiskt väldigt snabb om man bara tror det. Hon är väldigt uthållig. Sade Globe.
Jag håller med Globe och jag tror faktiskt att hon också är en mar häst. Sade jag.
Hur vet du det?! Sade en röst som jag aldrig hade hört förut.
Det var November Rose.
Jag hörde att några stod och pratade en av alla gånger som jag har smitit hit i hemlighet. Sade jag helt lugnt.
Jag tror att det är bäst om vi sticker nu. Sade Rose helt plötsligt och Globe höll med.

David sprang upp på vinden och hämtade alla saker som han trodde att vi skulle behöva. Jag sprang och hämtade hästarnas träns. När jag kom tillbaka med dom så protesterade Globe väldigt ljudligt.
Men varför ska vi ha dom? Frågade han upprört.
För att det ser mer normalt ut om någon ser oss på vägen. Sade jag lugnt.
Jag håller med Samantha. Det skulle faktiskt se mer normalt ut om någon såg oss. Sade Rose.
Me....
Längre än så han han inte förrän David kom ner flåsande och sade,
Nu, nu så tror jag att vi har allt som vi behöver.
Då försvinner vi då. Sade Globe.
Jag och David tog tyglarna och slängde dom över halsarna på hästarna och satt upp från uppsittnings blocket, och så bar det iväg.
Vi började i sakta skritt så att det inte skulle höras på den sten belagda uppfarten. Det sista jag såg var mitt sovrums fönster som stod på vid gavel innan mörkret omfamnade oss. Sen när vi kom djupare in i skogen så hade jag och David ganska svårt att se för det var väldigt mörkt men man började kunna se solens strålar över dom höga träden. Det var så skönt att vara fri, sitta barbacka på världens finaste häst och känna lukten av morgon blöt skog. Det var så stillsamt, så lugnt så att jag somnade. När jag vaknade så kände jag att något kliade i näsan, och att jag var på väg att nysa. Men David hörde att jag drog in luft för att nysa så han slängde sig fram och nöp till om mig näsa. Det var så obehagligt så jag vaknade helt, först så var jag jätte förbannad på han för att han hade gjort så men innan jag han att säga något så tecknade David åt mig att vara tyst och sen      så kollade han sig runt och då gjorde jag det också. Jag önskade genast att jag inte hade gjort det för rakt framför oss så stod det tre björnar och åt en stackars älg kalvs inälvor. Jag var nära att spy. Jag tittade bort i sista sekunden för då var björnarna mätta och kollade upp, och fick syn på oss. Glob och Rose satte genast av i full karriär. David var inte beredd på det så han höll på att åka av, men jag hade tur och lutat mig åt det hållet som dom vände så jag hängde med.
Jag och Globe såg nästan inte Rose och David så jag kände att han började bli orolig när dom drog iväg.
Sam! Tro att jag är snabb för då kan jag springa snabbare! Nästan skrek Globe.
Ska försöka! Skrek jag tillbaka.
Efter det så satt jag framåt lutad på Globs rygg och mumlade ”Globe är snabb, Globe är snabb, Globe är snabb, Globe är snabb, Globe är snabb” till slut så tittade jag upp och då var jag i en värld som jag aldrig hade varit i förut.

Jag stod där och såg bara ängar, himmel och några träd.
Långt där borta såg jag några siluetter vid horisonten.
När jag kollade mig runt på riktigt så såg jag hästar lite överallt.
Plötsligt så kom en häst fram till mig och stammade:
S,S,Samantha? Sade hästen.
COSMO!!!!!!!! Skrek jag och slängde mig runt halsen på den lilla shettis korsningen. Vad gör du här? Var är jag? Hur kom jag hit? Frågade jag sen helt förvirrat.
Ta det lugnt! Som du vet så har jag ju dött så jag har gått vidare till den här världen, och det här är Trappalanda dom evigt gröna ängarna. Du kom till hästarnas himmel för att jag har kallat på dig.
Varför? Är du också en mar häst? Frågade jag. Jag måste ha sett jätte konstig ut när jag sade det för Cosmo började genast skratta.
Hahahaha, under alla 11 år som jag var din lilla ponny så förstår jag mig fortfarande inte på dig. Nej jag är ingen mar häst, utan alla hästar som kommer till Trappalanda kan prata.
Jag kallade på dig för att jag litar på dig och för att du passar till uppdraget.
Vilket uppdrag?
Det som jag ska berätta om nu. Sade Cosmo lite otåligt.
Du vet inte om det men våran ”Gud” Hera har blivit kidnappad av våran ”djävul” Evulus. Så allting är nästan uppochner vänt här. Några av Evulus kompanjoner har kommit hit för att göra det till ett hel.... oj, till en förfärlig plats för oss att bo på. Sade Cosmo.  
Men varför just mig?
Därför att du är en av Heras ättlingar. Sade Cosmo helt stilla.
VA?! Är jag...
Jag blev helt stum av förvåning.
Hallå någon hemma? frågade Cosmo lite skämt samt.
Inte än men snart, sade jag och så svimmade jag, men jag hörde det sista som Cosmo sade innan det blev helt svart
Glöm inte ditt uppdrag!









Nästa gång jag vaknade så låg jag på marken och Globe låg bredvid mig med ett stort sår på bogen som det dröp blod ur.
Globe! Vad har hänt med dig?! Skrek jag förfärat.
Äsch det här är inget, det gör inte ens ont... Jo föresten det gör det! Sade han när han försökte rörda på sig.
Jag skyndade mig upp på fötter och sprang fram till han, men när jag kom fram och såg såret på nära håll så såg jag att det satt kvar en tand i såret.
Hmmm... Undra... Sade jag.
Vad? Vad är det? Frågade Globe.
Det sitter kvar en tand hä... Längre han jag inte förrän Globe skrek
Ta ut den fort!!!!
Okej, okej ta´t lugnt.
När jag tog ut den så skriade Globe så av smärta att fåglarna i träden flög iväg med skrämda läten.

När jag var klar så hörde jag att en kvist knäcktes någonstans bakom mig och jag for upp på fötter med den tjocka men ändå korta träd grenen som jag hade hittat när jag var och letade efter vit mossa till Globes sår.
Men det som kom ut från skogs brynet var inget rovdjur eller något sådant utan det var David och Rose.
Å tack gode gud att ni är här! Skrek jag hest och sprang fram till David och slängde mig runt halsen på honom, men sen så gick det inte längre. Jag började gråta och gråta och gråta tills David sade,
Kom nu, nu går vi och tittar till Globe.
O,okkej. Sade jag snyftande.
Föresten kolla vad vi hittade, sade Rose som redan var framme vid Globe, en massa vitmossa! När hon sade det så öppnade David påsen som hade hängt runt Roses hals och så kom det ett vitt hav av vitmossa.
Okej nu får vi det här överstökat. Sade David bestämt och tog upp en hand vitmossa och började plåstra om Globes hals.

Under tiden som David gjorde rent Globes sår så passade jag på att fråga Rose om mitt uppdrag.
Rose... Började jag lite tveksamt
Ja Sam, vad är det?
Jo att när du och David drog ifrån oss så sade Globe till mig att tänka att han var jätte snabb, så jag tänkte det. Men när jag öppnade ögonen igen så var jag i Trappalanda, och där tog Cosmo i mot mig och så berättade han om mitt uppdrag men han berättade aldrig vad det var för uppdrag.
Han sade bara att Hera hade blivit kidnappade av Evulus. Så jag frågar dig nu vad är mitt uppdrag?
Ditt uppdrag är att hämta hem Hera.
Jag blev lite häpen över hur rak på sak Rose var.
Okej men hur?
Vi ska ta dig och David till era mästare och så ska ni få lära er att bli Ljusets ryttare.
Men ni kommer att vara med? Eller?
När jag sade det så rullade några silver färgade tårar ner för hennes  kol svarta huvud.
Nej det kommer ni inte. Svarade jag på min egna fråga.
Nej tyvärr. När hon skulle fortsätta så sprack hennes röst.
När hon skulle vända sig om så kom jag på en sak.
Men jag och David kan ju inte bli ljusets ryttare utan några hästar! Eller hur?
Nej de kan ni inte, men ni ska få några andra hästar till det.
Där satte hon punkt för det samtalet. När jag gick tillbaka till Globe och David så var det något som drog mig baklänges och jag skrek till. David var den ända som hörde så han vände sig mot mig och såg vad det var som drog mig baklänges.
Haha, nu så ska lilla fröken här inte få sätta några fler käppar i hjulet för Evulus!
Jag blev alldeles stel i hela kroppen för att jag hade hört den rösten förut. Sen blev jag alldeles illamående för varelsen som höll fast mig hade den värsta andedräkten man kan föreställa sig.
Ett par sekunder senare var det enda som jag såg ett par svarta hovar som virvlade framför mitt ansikte och sen så hörde jag en duns och sen en till duns. Det var varelsen som föll till marken. Och sen när jag kollade bak igen så låg den där med blod i mungipan.
När jag såg blodet så insåg jag att det var såhär som min framtid kanske skulle bli. Full av sådana varelser som ville döda mig, varelser som jag kanske skulle bli tvungen att döda! Av en enda anledning, att jag var Heras ättling, kanske den sista. Sen så kom verkligheten ikapp mig och jag kände att någon ruskade på mig och skrek
SAMANTHA! VAR ÄR DU!?
Jag är här och du kan ta det lite lugnt faktiskt. Mumlade jag.
Nej du är inte här och jag kommer inte ta det lugnt före du är helt vaken och klar i huvudet.
När jag öppnade ögonen så såg jag att det var David som skakade mig.
-J,j,jag såg.... Stammade jag skrämt.
Vad såg du? Det var Globe som frågade.
Oh! Globe du får inte lämna mig!
Det har jag inga planer på. Sade han förvirrat.




den e inte riktit klar än.....